 I den vetenskapliga diskussionen kring avtalsrättens frågeställningar figurerar en distinktion mellan tolkning och utfyllning av avtal. Det har antagits att denna distinktion är grundläggande, i systematiskt hänseende. Det har också antagits, att den saknar all praktisk betydelse. Under alla omständigheter råder enighet om, att det inte är möjligt att ange exakt var gränsen mellan tolkning och utfyllning går. Denna bok tillhandahåller ett svar på frågan om tolkningens förhållande till utfyllningen. Svaret levereras dock inte direkt – i form av en lära, färdig för användning. Framställningens fokus ligger heller inte på svaret, utan på frågan. I ett försök att sätta frågetecknet djupt nog, följer författaren i en serie undersökningar de diskursiva förloppen tillbaka till tiden för den moderna svenska förmögenhetsrättens tillblivelse. Det visar sig, att problematiken kring distinktionen mellan tolkning och utfyllning inte kan isoleras från det sätt på vilket den moderna avtalsrättens själva rationalitet är konstituerad. Problemet följer med avtalsrättens självbild, specifikt med dess attityd till viljebegreppet. Kan vi se det, upphör distinktionen mellan tolkning och utfyllning att vara problematisk – det är vad författaren gör gällande. |
