 Som regel brer prosatexter ut sig ohämmat på tidningsuppslag, datorskärmar och boksidor: från vänster till höger och uppifrån och ner fylls utrymmet med bokstavstecken. Endast runt rubriker, styckeavdelningar och före och efter nya avsnitt tillåts tomrummet från ytans marginaler att tränga in mellan orden. Detta gäller inte lyriken som alltsedan den först började tecknas ned har trivts med att kringgärdas av väl tilltagna fria ytor.
Lyrik som inte ser ut på vanligt vis, det vill säga lyrik som inte nöjer sig med endast måttfullt ojämn högermarginal, blygsamma förskjutningar i vänstermarginalen och diskreta blankrader mellan strofer eller versgrupper, kallas ofta för visuell poesi. Detta är en problematisk term, kopplad till ett ännu mer diskutabelt begrepp. I denna bok argumenterar Lars Elleström för att de flesta av de egenskaper i den typ av lyrik som går under benämningen ”visuell poesi” betydligt bättre kan förstås och beskrivas i termer av ”visuell ikonicitet i lyrik”. Dikternas utseende betyder något och denna betydelse skapas av likhetsrelationer, vilket inom semiotiken kallas ikonicitet.
Första delen av framställningen ägnas åt en noggrann teoretisk utredning av vad visuell ikonicitet är. För att kunna nå fram till en ordentlig förståelse av visuell ikonicitet, och för att på ett systematiskt sätt kunna kritisera bristerna i den så kallade visuella poesins teoretiska fundament och ett antal dominerande men tvivelaktiga begrepp, krävs en bred intermedial ansats. Denna teoretiska ansats är tänkt som en grund för så mycket mer än just visuell ikonicitet, men den visuella ikoniciteten är ett av många exempel på hur förståelsen av konstarter och medier kan fördjupas genom tillämpandet av en intermedial snarare än en mediespecifik teoretisk begreppsapparat.
Andra delen ägnas helt åt visuell ikonicitet i svenskspråkig lyrik. De dikter som analyseras, av bland andra Bengt Emil Johnson, H. C. Ericson, Anna Hallberg, Solveig von Schoultz, Gustaf Fröding, Katarina Frostenson, Sonja Åkesson, Gunnar Ekelöf, Ann Jäderlund och Tomas Tranströmer, är av mycket varierande slag. En del skulle lika gärna kunna klassificeras som bildkonst, medan andra helt lever upp till våra förväntningar på hur en vanlig dikt ska se ut. Vad som förenar dem är de egenskaper som låter sig lyftas fram och förklaras med hjälp av begreppet ikonicitet.
|
