Under de år det kalla kriget formades, splittrades den nordiska säkerhetspolitiska kartan. Finland ingick år 1948 den s.k. Vänskaps-, samarbets- och biståndspakten (VSB-pakten) med Sovjetunionen. Norge, Danmark och Island anslöt sig år 1949 till Atlantpakten (sedermera NATO) och kopplade därmed sin säkerhet även formellt till de västliga stormakterna. Sverige stod från april 1949 ensamt i Norden utan formella stormaktskopplingar. Efter det kalla krigets slut har det dock visat sig att svensk säkerhetspolitik i praktiken liknade den danska och den norska mer än vad man kunde få intryck av i svenska officiella deklarationer.
Syftet med denna bok är att belysa hur Sverige och Norge, två länder med på ytan så olika säkerhetspolitiska inriktningar, i praktiken kunde nå en så hög grad av säkerhetspolitiskt samförstånd och var gränserna gick för detta samförstånd.
Resultaten visar på ett överraskande omfattande operativt samarbete, särskilt på underrättelse- och flygsidan. |
