Undersökningen bygger på enkäter från 357 kvinnor som har separerat eller genomgått skilsmässa. Kvinnorna i studien fick enkäten för att de skilt sig, eller för att de haft en vårdnadstvist eller för att de sökt skydd på en kvinnojour. 60 procent av kvinnorna hade någon gång utsatts för fysiskt våld av mannen som de nyligen separerat ifrån.
I början av förhållandet är det sexuella våldet vanligare än de andra formerna av våld, medan i slutet av förhållandet är psykiskt våld vanligast. De sista sex månaderna innan separationsprocessen börjar, vilket oftast sker på kvinnans initiativ, präglas av mycket våld från männens sida.
Efter separationen minskar fysiskt och sexuellt våld mycket, medan hot och psykiskt våld är ungefär lika vanligt som de var före separationen.
I avhandlingen utarbetas en modell för bedömning av risken för fysiskt våld efter separationen. Den baseras på mannens användning av våld de sista sex månaderna av förhållandet. Precisionen i förutsägelserna utifrån riskmodellen är relativt hög. Därför bör den här riskmodellen prövas i jämförelse med polisens befintliga riskbedömningsmodell SARA, för att se vilken av dem som har bäst precision när de tillämpas på samma fall.
Separation innebär för många att man behöver komma överens om en lång rad saker som gäller barnen, som t.ex. vårdnad, umgänge och underhåll. Undersökningen visar att förhandlingarna för många mammor med erfarenheter av våld präglas av rädsla för barnens pappa. Ungefär hälften av de mammor som upplever rädsla under perioden av förhandlingar, uppger att de skulle ställt högre krav i förhandlingarna om de inte vore rädda för barnens pappa. Förhandlingarna mellan föräldrarna sker ofta hos familjerätten, som därför bör förbättra sina förhandlingsprocedurer så att förhandlingarna inte innebär orättvisa fördelar för de pappor som genom våld gjort mammorna rädda. |