Felaktigt dömda
� Rapport från JK:s rättssäkerhetsprojekt
   
 
Författare:Axberger Hans-Gunnar , Mentes Feryal , Palmgren Goohde Karin , Västberg Jens
Titel:Felaktigt dömda � Rapport från JK:s rättssäkerhetsprojekt
Utgivningsår:2006
Omfång:497 sid.
Förlag:Justitiekanslern
ISBN:9185333131
Ämnesord:Processrätt , Straffrätt
Pris: 300 SEK exkl. moms

 

Justitiekanslern startade i maj 2004 ett tillsynsprojekt om rättssäkerheten i brottmål. Bakgrunden var de uppmärksammade resningsärenden som förekommit under senare år. Syftet var att ta reda på om rättssäkerheten är tillräckligt väl tillgodosedd i brottmålsprocessens olika delar, hos polis, åklagare och i domstol.

Undersökningen skulle ta sin utgångspunkt i avslutade brottmål där personer frikänts efter att först ha dömts för brott i dom som vunnit laga kraft. Om undersökningen visade att det finns påtagliga brister i rättssäkerheten, skulle en diskussion föras om hur dessa brister kan åtgärdas.

För genomförandet av arbetet tillsatte Justitiekanslern en projektgrupp. Den skulle ledas av professorn Hans-Gunnar Axberger. I gruppen skulle ingå två medarbetare hos Justitiekanslern, hovrättsassessorerna Feryal Mentes och Karin Palmgren Goohde. Som utredningssekreterare anställdes jur. kand. Jens Västberg.

Projektgruppen har arbetat självständigt. I rapporten redovisas arbetet. Den innehåller bl.a. följande:

- Vad betyder ”rättssäkerhet”? – Inventering och analys av rättssäkerhetsbegreppet
- Rättssäkerhetsgarantierna i brottmålsprocessen
- Bortom rimligt tvivel? – En redogörelse för beviskravet i brottmål
- Resningsreglerna enligt svensk lag
- En kartläggning av resningsfall från 1950-2005
- Närmare studium av fall som gäller resning efter långa straff
- Elva fallbeskrivningar, som gäller individer som dömts till fängelse mer än tre år och sedan helt frikänts efter resning
- Slutsatser om brister och möjliga åtgärder

Vilka möjligheter har den som inte själv varit med vid rättegången att på ett meningsfullt sätt värdera materialet i målet och ha synpunkter på hur domstolen handlagt detta? I rapporten anges att detta inte bara är möjligt utan också en förutsättning för rättssystemets legitimitet. Domstolen skall grunda sin prövning på sina iakttagelser av det som kommer fram i rättegången. Men det är också dess skyldighet att förmedla den bedömningen vidare. Det medför i sin tur att omgivningen kan ställa anspråk på att kunna förstå och godta de domskäl som en domstol anför. Projektgruppen har bedömt domarna från denna utgångspunkt och dessutom granskat hela utredningsmaterialet i övrigt.

I de elva särskilt granskade fallen har projektgruppen bedömt den ursprungliga bevisvärderingen som felaktig, även om det gäller med tvekan i två av målen. I merparten av fallen vinner den slutsatsen stöd i den nya, friande domen. Beträffande sexualbrottsmålen kan det konstateras att det rör sig om fall som genom det långt utdragna förfarandet med först den ”vanliga” processen, sedan ny utredning och resning samt slutligen ny dom blivit mycket grundligt belysta. Det kan då konstateras att det i dessa fall inte finns några kvarstående misstankar om brott av det slag som de aktuella personerna en gång dömts för.

Bland rapportens slutsatser märks:

Det finns ingen statistik avseende resningsansökningar och hur det går med de mål som är föremål för sådana, vilket avsevärt försvårar uppföljning av mål som kan ha hanterats felaktigt. Sådan statistik måste fortsättningsvis föras.

Resningsärenden rörande grova brott som leder till att den dömde helt frikänns förekom i stort sett inte före nittiotalets början. De har därefter ökat kraftigt i antal.

Flertalet av de fall som granskats i rapporten hade kunnat undvikas om målen hade hanterats korrekt från början.

I rapporten lyfts ett antal brister fram, bl.a. följande:

Domar har grundats på ofullständigt underlag. Domstolen har det slutliga ansvaret för att ett brottmål blir tillräckligt utrett. I så gott som alla granskade fall har underlaget för rättens prövning varit ofullständigt. Det betyder att det funnits luckor eller oklarheter i utredningsunderlaget, som domstolen borde ha uppmärksammat.

Otillräcklig granskning av målsägandeberättelsen i sexualbrottsmålen. Målsägandeberättelsen är av central betydelse i de flesta sexualbrottsmål. Det måste kontrolleras hur berättelsen kommit fram, hur tillförlitlig den är och om den innefattar moment som gör den mindre tillförlitlig (”varningssignaler”). Det har inte skett i tillräcklig utsträckning.

Spekulativa bedömningsgrunder. Kunskap och erfarenheter som ligger till grund för domstolens ställningstaganden måste redovisas. Subjektiva föreställningar om hur domaren tror att verkligheten är beskaffad får inte läggas till grund för domstolens ställningstaganden. Det förekommer i de granskade domarna flera exempel på resonemang som inte stöds på ett godtagbart underlag.

Brister med anknytning till sakkunnigbevisning förekommer i samtliga sexualbrottsmål, om man i detta räknar in experter, som domstolarna använt för att bedöma målsägandenas trovärdighet och sannolikheten för att de varit utsatta för sexuella övergrepp.

Kravet på rättvis rättegång innefattar en rätt för den tilltalade att bli ”juste” behandlad under hela den rättsliga processen. I materialet finns flera exempel på att så inte har skett.

Förslagen i rapporten kan sammanfattas på följande sätt:

Statistik över resningsärenden måste föras. Resningsärenden som lett till undanröjande av långvariga fängelsestraff måste på något sätt följas upp.

Resningsförfarandet bör reformeras. Det bör införas ett system där en fristående instans tar ställning till resningsansökan och i första hand avgör om det är befogat att återuppta utredningen eller inte. Utredningen måste göras av annan än den polismyndighet än som varit engagerad i den ursprungliga brottsutredningen. Beslut om resning bör fortfarande fattas av domstol i enlighet med de principer som redan gäller. Riksåklagaren bör i resningsprocessen ha ställning av part, med uppgift att försvara den ursprungliga domen (orubblighetsprincipen).

Det är önskvärt att Högsta domstolen förtydligar sin praxis angående de krav som skall ställas på bevisvärderingen i ”trovärdighetsmål”. Det bör klargöras att åtal grundade enbart på uppgifter från en målsägande, inte annat än undantagsvis och då efter en grundlig kvalitetssäkring kan leda till fällande dom. Om inte sättet att utföra bevisvärderingen i de sammanhangen stramas upp, är risken för fler felaktiga domar påtaglig.

Reglerna om hur sakkunniga används i brottmålsprocessen bör ses över.

Det bör övervägas om inte åtal som kan leda till långa straff skall handläggas i kvalificerade former, där särskilda krav ställs på förfarandets grundlighet och den tilltalades rättigheter.
 
  © 2017 Jure AB