 Skyddslagen trädde i kraft 2010 och ersatte en äldre lag från 1990. Lagen ger rättsliga förutsättningar för ett förstärkt skydd av vissa byggnader, anläggningar, områden och andra objekt mot sabotage, terroristbrott, spioneri och grovt rån. Dessa objekt och områden benämns i skyddslagen för skyddsobjekt. Det är inte enbart statliga byggnader, anläggningar och områden som kan beslutas vara skyddsobjekt utan även byggnader m.m. som ägs eller nyttjas av kommuner och landsting.
Lagen innehåller också bestämmelser om skydd för allmänheten mot skada som kan uppkomma till följd av militär verksamhet. Vid krig och krigsfara m.m. kan ytterligare byggnader, anläggningar och områden som är av betydelse för totalförsvaret beslutas vara skyddsobjekt. I skyddslagen anges uttryckligen att ett beslut om skyddsobjekt aldrig får göras mer ingripande eller omfattande än vad som behövs för att tillgodose skyddsbehovet.
I denna kommentar, den fjärde upplagan, redogörs bland annat för vilka byggnader m.m. som kan göras till skyddsobjekt, vem som fattar beslut, vem som godkänner en skyddsvakt och vilka befogenheter som en skyddsvakt har. Här beskrivs bakgrunden till lagstiftningen och vad som kommenterats i förarbetena. Även hänvisning till andra regler av betydelse i sammanhanget finns med. I bilagor tas regeringens skyddsförordning (2010:523) samt Försvarsmaktens och Polismyndighetens tillämpningsföreskrifter med.
Den 1 juli 2018 ändrades skyddslagens ansvarsbestämmelser på ett genomgripande sätt. Detta tas upp och bakgrunden till detta kommenteras.
Denna lagkommentar vänder sig i första hand till den som ska tillämpa lagstiftningen på de statliga, kommunala eller privata områdena, men lämpar sig också för studier av själva lagstiftningen som fått ökad aktualitet av en mängd olika orsaker och inträffade händelser.
Den senaste utvecklingen av ett nationellt försvar och en nystart av totalförsvarskonceptet medför att aktualiteten för skyddslagen har ökat. |
