Striden om turordningen vid arbetsbrist är det största hindret för ett nytt Saltsjöbadsavtal och ett hot mot det kollektiva systemet på arbetsmarknaden. Det hävdar Svante Nycander i boken Sist in först ut – LAS och den svenska modellen (SNS Förlag).
– Parterna bör förbinda sig att väga produktionens behov mot intresset av trygghet i anställningen i varje särskilt fall. Tvister bör lösas genom ett förliknings- och skiljeförfarande i parternas regi, som under Saltsjöbadstiden, säger Svante Nycander. Då bortfaller behovet av ’stupstocken’ sist in först ut, vi kan få ett nytt huvudavtal och ett nytt samförstånd på arbetsmarknaden.
Lagen om anställningsskydd (LAS) är den mest omstridda av alla svenska lagar. Den ersatte 1974 de avtal om anställningsskydd, som parterna på arbetsmarknaden hade ingått 1938. Ännu omkring 1970 ansåg LO att hela ansvaret för turordning bör ligga hos parterna. Först efter att riksdagen fattat principbeslut om en lag anslöt sig LO kravet på lagstiftning. Drivkraften bakom LAS var politisk, inte facklig.
Författaren beskriver hur lagen kom till och hur den tillämpas. Idag kan arbetsgivarna ganska lätt kringgå regeln sist in först ut, menar han.
– Arbetsbrist är ibland ett svepskäl för att bli av med folk man inte vill ha kvar. LAS inbjuder till ett manipulativt agerande, säger Svante Nycander.
Förhandlingarna mellan Svenskt Näringsliv, LO och tjänstemanna- organisationen PTK om ett nytt Saltsjöbadsavtal bröt samman våren 2009. Författaren menar att avtalet ligger inom räckhåll om parterna enas i turordningsfrågan.
|