Barnets rätt och LVU
� Om barnet i rättsprocessen
   
 
Titel:Barnets rätt och LVU � Om barnet i rättsprocessen
Utgivningsår:2009
Omfång:54 sid.
Förlag:Socialstyrelsen
ISBN:2009126182
Ämnesord:Offentlig rätt
Pris: 80 SEK exkl. moms

 

Domar från 2008 om vård enligt LVU från fyra länsrätter har undersökts: Barns förhållanden utreds som regel väl, även om barnets egna berättelser inte alltid ingår i bedömningen av vad som är bäst för barnet. Deras ställning i socialtjänstens utredningar har dock stärkts sedan 1993.

Undersökningen består av tre delar: två statistiska sammanställningar av domar i länsrätter och kammarrätter och en fördjupad granskning av ett urval kammarrättsakter. Den första sammanställningen innehåller uppgifter från domar om att bereda vård enligt LVU i fyra utvalda länsrätter under 2008. Den andra sammanställningen innehåller uppgifter från samtliga kammarrättsdomar under samma år. Sist redovisas en fördjupad granskning av kammarrättsakter i 35 utvalda mål under 2008 där rätten inte bifallit socialnämndens ansökan om vård.

Syftet med undersökningen är att se om barnperspektivet, så som det kommer till uttryck i barnkonventionen, beaktas i socialnämndens beslutsunderlag och i den rättsliga processen. I undersökningen gör Socialstyrelsen också några jämförelser med en liknande undersökning från 1993.

Resultat av sammanställningen av domar i fyra utvalda länsrätter
Sammanställningen visar att de fyra länsrätterna i Stockholms, Jönköpings, Gävleborgs och Norrbottens län både 1993 och 2008 bifallit merparten av nämndens ansökningar. Andelen bifall varierade. De flesta ansökningarna inleddes med ett beslut om omedelbart omhändertagande av barnet eller den unge. Ett sådant beslut kan fattas av nämnden i akuta situationer. I tre av de fyra länsrätterna var det fler ansökningar 2008 än 1993 som föregåtts av ett omedelbart omhändertagande när grunden för ansökan var brister i hemmiljön. Sammanställningen av länsrättsdomarna 2008 visade bl.a. att de vanligaste grunderna för ansökan om vård enligt LVU var omsorgsbrist när ansökan gällde barnets eller den unges hemmiljö och socialt nedbrytande beteende när den gällde den unges eget beteende. En annan vanlig grund för ansökan om vård enligt LVU var misshandel.

Resultat av sammanställningen av domar i kammarrätterna
Sammanställningen av 371 kammarrättsdomar visade bl.a. att det i merparten av målen antingen var vårdnadshavaren eller den unge själv (15 år eller äldre) som var klagande. I 9 procent av målen var det socialnämnden som var klagande.

Kammarrätten och nämnden gjorde samma bedömning i merparten av domarna. Jämfört med år 1993 hade kammarrätterna under 2008 bifallit en mindre andel överklaganden från vårdnadshavare och en större andel av överklaganden som kom från nämnden. Andelen bifall på nämndernas överklagande var 28 procent år 1993 och 43 procent år 2008 då grunden för ansökan var hemmiljön.

Resultat av granskningen av utvalda mål i kammarrätterna
Syftet med den fördjupade granskningen av 35 mål där kammarrätten avslagit nämndens ansökan var att belysa hur barnets rättigheter beaktas i nämndens beslutsunderlag och den efterföljande rättsprocessen. Det fanns även en avsikt att lyfta fram eventuella skillnader med förhållandena 1993.

I rättsprocessen är det socialnämnden - i praktiken den utredande socialsekreteraren - samt det offentliga biträdet och domstolen som ska se till barnets rättssäkerhet. Den sammantagna bilden är att barns förhållanden för det mesta utreds väl och att socialsekreterare träffat och samtalat med barnen. Att barn kommer till tals innebär dock inte alltid att de får möjlighet att påverka sin situation. Att döma av dokumentationen var det inte självklart att det som barnet uttryckt ingick i bedömningen av vad som var bäst för barnet. Det kan ändå sägas att barns position i socialtjänstens utredningar har stärkts jämfört med 1993.

Barnet är inte lika ofta en aktör i den fortsatta LVU-processen. Alla flickor och pojkar träffar inte det offentliga biträde som domstolen tillsatt och som har till uppgift att företräda barnet. Ju äldre barnet var, desto vanligare var det att det offentliga biträdet träffade barnet. De unga som fyllt 15 år och som därmed själva kunde föra sin talan hade alltid personlig kontakt och fick stöd, men det var sällsynt att ställföreträdaren träffade barn i förskoleåldern. Genom det offentliga biträdet får barnet en möjlighet att komma till tals i rätten. Att ett barn fått information och hjälp att förstå vad som skedde syntes som regel inte i nämndens dokumentation. När pojken eller flickan inte träffat sin ställföreträdare kan information inte ha lämnats den vägen och barnets mening har inte kommit fram. Det fanns dock exempel där socialsekreteraren samtalat med förskolebarn som visade god insikt i sin situation och ställföreträdare som träffat ett barn ett flertal gånger för att ta reda på dess inställning.



 
  © 2017 Jure AB