Enligt lag har föräldrarna rätt till medbestämmande och stöd från socialtjänsten i utredningsprocesser om barn. Men under sitt arbete upptäckte Eva Friis att verkligheten var en helt annan. Enligt henne pågick det en kamp mellan utredaren och föräldrarna om vilka möjliga lösningar som fanns, och ofta undertrycktes föräldrarnas förslag. Vissa föräldrar hamnade utanför processen helt därför att de inte ansågs kunna tillgodogöra sig de stöd- och behandlingsinsatser som socialtjänsten erbjöd. De passade helt enkelt inte in i mallen, och klassificerades därför som icke behandlingsbara.
Eva Friis anser att det behövs en rättslig förstärkning av föräldrarnas ställning. Hon föreslår också att man inrättar en stödperson. Stödpersonen bör finnas tillgänglig för föräldrarna under hela utredningsprocessen. Hon eller han skall lyfta fram föräldrarnas synpunkter och ge förslag på lösningar till utredaren och socialsekreteraren. Stödpersonen ska också ta tillvara barnens och föräldrarnas gemensamma intressen eftersom de ju trots allt har stort behov av varandra.
Eva Friis understryker vikten av att stödpersonen skall vara någon som är kunnig i socialt arbete.