Utredningen har tittat på möjligheterna att i undantagsfall bedöma en sjukskriven persons arbetsförmåga mot arbete hos dennes arbetsgivare. Detta trots att arbetsförmågan ska bedömas mot ett förvärvsarbete som på arbetsmarknaden är normalt förekommande.
Utredningen har dragit tre slutsatser:
- kravet på att den försäkrade efter 180 dagar i rehabiliteringskedjan ska kunna få sin arbetsförmåga prövad mot arbete hos arbetsgivaren är alltför strängt.
- begreppet ”oskäligt” kompenserar inte tillräckligt för att de särskilda skälen inte är tillämpliga efter 365 dagar.
- personer med kort tid kvar av arbetslivet prövas mot ett normalt förekommande arbete. Detta trots att sådan prövning ibland kan vara orimlig då man kan anta att omställningen till annat arbete tar längre tid än vad den försäkrade har kvar av sitt arbetsliv.
Utredningens överväganden och förslag:
• Ett nytt beviskrav, övervägande skäl för återgång i arbete hos arbetsgivaren, införs för att skjuta upp prövningen mot ett normalt förekommande arbete efter dag 180.
• Om hög grad av sannolikhet talar för återgång i arbete hos arbetsgivaren efter dag 365 ska prövningen av arbetsförmågan mot ett normalt förekommande arbete skjutas upp. Det är dock bara möjligt att skjuta upp prövningen till och med den tidpunkt då den försäkrade har haft nedsatt arbetsförmåga i 730 dagar.
• Det bör utredas vidare om det finns skäl att inte ställa samma krav på omställning för sjukskrivna personer som är nära pensionsåldern som för övriga sjukskrivna personer.
Utredningen har tittat på möjligheterna att i undantagsfall bedöma en sjukskriven persons arbetsförmåga mot arbete hos dennes arbetsgivare. Detta trots att arbetsförmågan ska bedömas mot ett förvärvsarbete som på arbetsmarknaden är normalt förekommande.